Hjärnskakningar – ett gissel!

Då var man tillbaka hemma igen då efter fyra dagar i Sälenfjällen med vandring och fiske. Fantastiska dagar, men kallt och som vanligt var det de största fiskarna som kom undan ;-).

Tänkte skriva ner lite funderingar runt det här med hjärnskakningar inom hockeyn. Självklart med utgångspunkt i Linus Rotbakken och Gistaf Thorells hjärnskakningar. 2 huvudskador på 6  omgångar är mycket. Och vi är inte det enda laget som drabbats, men jag TROR, med betoning på tror, att vi är det enda allsvenska laget som drabbats av två huvudskador så tidigt på säsongen.

Jag har läst en del om hjärnskakningar inom ishockey (ishockey är inte den enda sporten som har problem, ska sägas) genom åren, dels mycket i samband med Kristofer Näslunds skada, men också andra skador. Jag har både försökt sätta mig in i vad det är och hur det uppstår, men också förstå de långsiktiga konsekvenserna. Men jag vill betona att jag är en total lekman inom området, och försöker hålla mig väldigt ytligt för att minimera risken för felaktiga uttryck eller termer,

Det jag tycker man nu börjar bli alltmer överens om inom forskningen är att små, små hjärnskakningar – i grunden mikroskopiska hjärnskador – uppstår nästan kontinuerligt inom ishockey. En hård tackling får huvudet att skaka till, och i värsta fall slår du det i isen eller i plexiglaset. Det är mikroskador, men de kommer nästan i varje match. Om de läker helt eller efterlämnar någon form av permanent skada diskuteras, och här finns inget otvetydigt svar såvitt jag kan se. Men en större hjärnskakning av den typ som Linus Rotbakken haft efterlämnar sannolikt en permanent skada. Förhoppningsvis aldrig märkbar, men den finns.

Min reflektion är den samma som används inom trafiken – det är farten det handlar om. Tempot i hockeyn av idag har vridits upp till en extrem nivå, en nivå som i ärlighetens namn inte många behärskar fullt ut. Jag tänker som så att de flesta kan lära sig att åka skridskor i ett förhållandevis högt tempo, och man kan bygga upp sin fysik. Men man kan inte på samma sätt träna upp sin perceptionsförmåga. Vissa kan läsa isen och spelet och klarar det höga tempot, vissa gör det inte. Ju högre upp i ligahierarkin du kan ta dig, desto troligare är det att just du utrustats med en bättre ”split vision”, en naturlig förmåga att läsa spelet och förutse skeenden och på så vis skydda dig. Det innebär ändå inte att det inte finns risker på den nivån heller.

Så vad ska man göra? Vi kan ju inte säga till hockeyspelare att INTE åka fort, att inte tackla så hårt och tufft som de kan. Så lösningen känns mera som den ska ligga i det som en del förespråkar, nämligen mjukare skydd som ger efter lite när man tacklar. Jag tror också att man måste få ned tempot i spelet, men det är en riktigt tuff nöt att knäcka. Det är inte bara spelarnas fysik som bidrar till högre fart, utan det handlar om bättre skridskor, att det läggs mera tid på skridskoteknik, att utrustningen idag faktiskt är lättare än för några år sedan – små faktorer men som bidrar.

En annan del som diskuterats flitigt är om man ska tillåta tacklingar i tidigare ålder. Där är jag dock motståndare då en ung hjärna är ännu ömtåligare, och storleksskillnaderna verkligen stora beroende på hur man utvecklats. Däremot tror jag att mera tid borde läggas på just spelförståelse och att träna på att lösa skeendet på isen. Och naturligtvis när det blir tillåtet att man lägger lika mycket tid på att lära spelare hur man tar emot en tackling som hur man delar ut en.

Nu låter det kanske som jag skriver detta ur ett BIK-perspektiv, men de som känner mig vet att just det här med hjärnskakningar har bekymrat mig sedan jag började läsa om det. Oavsett lag eller serie är det en katastrof med varje spelare som får av sluta sin karriär i förtid på grund av en huvudskada, och kanske har lång väg tillbaka till en normalt dagligt liv. Nu är det inte så illa med vare sig Thorell eller Rotbakken, men jag ser en illavarslande trend i serieupptakten i såväl SHL som allsvenskan som pekar mot fler hjärnskakningar och då känns det inte bra. Jag vet att vi supportrar inte kan göra så mycket, men bara det att skriva om det och väcka diskussionen – att medvetandegöra – kan vara ett bidrag som på sikt leder till någon form av förändring. Och vilken förändring som bäst leder mot målet är inte min sak att peka ut eller knappt ha en åsikt om, jag nöjer mig i den här frågan med att erkänna mig som en intresserad person och tyckare utan någon större kunskap.

Då… hur tänker ni runt problemet? Vilka vägar finns att gå? Kommentera gärna!

Och som vanligt, tack för att ni läst!