Magnus Axel Knut Wistrand (1848 – 1925) var provinsialläkare i Karlskoga. Så om vi börjar reda ut detta först, så var en provinsialläkare en statligt anställd läkare som utsågs och placerades av staten på förlag av Collegicum Medicus, dvs. föregångaren till Medicinalstyrelsen. Provinsialläkarna fanns framförallt i residensstäderna, men alltfler mindre orter fick tillgång till dessa tjänster och 1890 fanns sammanlagt 211 provinsialläkare. Det var med andra ord en statusfylld tjänst som tilldelades de allra skickligaste läkarna.
Knut Wistrand kom från en förmögen släkt med rötterna i Västervik, där hans far var handlare och skeppsredare. Knut föddes som nämnts i inledningen 1848. Han var gift två gånger; sitt andra giftermål ingick han 1888 med Louise Strokirk, en inte helt okänd släkt i regionen det heller. 1904 flyttade han in på översta våningen i Christineborg, för övrigt som första hyresgäst där. På mellanvåningen bodde fastighetsägaren och Centralhotellets ägare John Liedberg med hustrun Christine, medan bottenvåningen användes som festvåning och annex till Centralhotellet.
Knut Wistrand var inte bara läkare utan också en viktig deltagare i ortens kulturliv, och var också en av männen (för män var de) som 1906 drog upp riktlinjerna för Karlskogas första realskola. Det var en privatskola med höga terminsavgifter, men Karlskoga Kommunalstämma sköt till pengar för att det bland skolans 56 platser skulle beredas platser för 5 ”mindre bemedlade” barn, dvs. barn vars föräldrar inte hade råd med terminsavgifterna. Men det är en helt annan historia…
Nåväl, Knut Wistrand ansågs ha en så stor betydelse för Karlskogas utveckling att han så småningom hedrades med att få en gata uppkallad efter sig.
Hej Bengt, Torbjörn S Karlsson här.
Har läst din art ang om Knut Wifstrand och har en fråga.
Jag skriver krönikor i KT/Kuriren och som infödd karlskoging har jag stort intresse för stadens historia. Jag kommer att skriva en under sommaren som bl a ska handla om ”Wistrandspulver”. Något som min mormor förvarade i en skål tillsammans med hårnålar. Pulvret förvarades i små kuvert med ett brunt foto på, troligen av ett apotek. Men i alla fall, när mormor eller någon av mina mostrar kände sig litet ”nere” öppnade de ett sådant kuvert, tömde det direkt i svalget och sköljde ner med vatten och blev omedelbums hörka igen. Har du hört talas om detta ”uppåt-tjack” och kanske till och med vet vad det var? Vänligen Torbjörn S Karlsson