Just nu känner jag att jag måste skriva av mig lite. Jag blir så oändligt förvånad över att ett konservativt, arbetarfientligt och kvinnofientligt parti som SD kan segla upp så högt i opinionsmätningarna. Invandringspolitiken borde vi egentligen kunna strunta i, det är numera marginella skillnader mellan socialdemokrater, moderater och SD så det kan inte vara orsaken. Men jag menar, om man som löntagare röstar på SD skjuter man sig ju i foten. SD står för en ökad privatisering, ökad makt för företagen, lönedumpning… Jag vet att de ofta säger motsatsen i sin propaganda, men det är bara att titta på hur de röstat i riksdagen. De avser också att precis som moderaterna minska utgifterna för välfärden, d.v.s. sjukvård, skola, äldreomsorg. De avser att tillsammans med moderaterna fortsätta utförsäljningen av statliga tillgångar, det vill säga DINA och MINA ägodelar som vi betalat via skattsedeln. Kort sagt, de vill göra de allra rikaste rikare och ”oss andra” lite fattigare. Ett renodlat, gammaldags blåbrunt konservativt parti som hämtat från 50-talet men med ett moderniserat språkbruk. Jag är den första att säga att nuvarande regering har gjort misstag, inte så att de varit ofelbara. Men de har gjort väldigt mycket bra också. Och att skylla vårdkrisen och de långa sjukvårdsköerna på regeringen är helgalet – regioner respektive landsting sköter den saken utan statlig inblandning, i stor utsträckning. Och tyvärr, för att återknyta till vad jag skrev ovan, väldigt mycket av vårdkrisen handlar om den ökade privatiseringen, där vissa med goda tillgångar kan köpa sig förbi vårdköerna.
Så det är en av de saker jag tycker är märkligt med vilka som verkar rösta på SD. Det andra är allt det hat och nedlåtande tonläge som inte bara SD-röstare, utan även tyvärr en hel del konservativt röstande i stor utsträckning använder i debatten i sociala media. I stället för att besvara och debattera och utveckla åsikter möts de som försöker debattera med (och detta är saxat ur ett inlägg jag följde i går kväll) ”du är säkert ett sånt där sossesvin”, ”har du någon gång använt hjärnan, lilla vän?” (såklart till en kvinna), ”såna som dig borde skjutas”, ”alla kommunister och miljöpartister borde utrotas”, ”om kvinnor håller käften och stannar vid spisen och uppfostrar sin avkomma så blir det (samhället ) bättre”. Jag tycker det är märkligt. Och oroande! Varifrån kommer allt hat, alla hot? Allt kvinnoförakt, som man ju så ofta säger är något som invandrarna står för? Jag menar, rösta på vad ni vill, förhoppningsvis genomtänkt, men man behöver inte – nej SKA inte – hata och hota de som har en annan åsikt. Jag börjar se ett samhälle framför mig där man försöker skrämma politiska motståndare till tystnad. Vi var en gång i tiden nära att på demokratisk väg rösta oss bakom järnridån under det kalla kriget – nu är vi på väg att rösta oss bakom en annan järnridå av registrering, diskriminering och åsiktskontroll.
Sedan det tredje som förundrar mig är allt som sägs om bidrag. Det är inte så många som får bidrag i Sverige, faktiskt. Pension, A-kassa, sjukpenning, försörjningsstöd, sjukpension – NEJ, DET ÄR INTE BIDRAG!! Det är byggstenar i ett socialförsäkringssystem som vi alla är med och betalar till och har rätt att få ersättning från när vi drabbas av motgångar i livet, blir gamla, blir sjuka. Jag blir mörkrädd när jag hör att detta betraktas som bidrag, ”att man inte ska leva på bidrag”.
Slutligen lite om invandringen till Sverige. Ja, den har varit stor under en kort period. Men Sverige har alltid varit ett land som det invandrats till, periodvis i stora skaror. Det är ett fåtal av oss som kan kalla oss etniska svenskar eller ens skandinaver i många led tillbaka. Skillnaden nu är att invandringen kommer från andra länder och andra kulturer. Men invandringen har alltid varit ett svensk byggsten, något som fört samhället framåt på olika sätt. Jag kommer att tala mera om invandring och integration i ett senare inlägg. Jag vet vad jag tycker och var jag står i frågan, men jag känner att jag måste kunna belägga mina tankar med argument – och givetvis finns det motargument, för det är ingen enkel fråga. Men jag har känslan av att invandring faktiskt inte är en fråga om logisk bevisföring, om kostnader, intäkter och statistik. Det handlar om känslor. Kanske oförståelse, kanske rädsla, kanske otrygghet, ensamhet… Kanske handlar det mera om religiositet än etnicitet? Jag menar, vi har ett extremt sekulariserat samhälle där få går i kyrkan och är aktivt utövande, oavsett religion. Så jag kan tänka att just kraften i religionen skrämmer, att det blir obegripligt, skrämmande och ogreppbart för många. Jag tolkar det så i många samtal jag haft om detta. Men jag återkommer som sagt till det senare även om jag faktiskt inte tror att invandringspolitiken är den stora frågan i valet längre. Den borde inte vara det, med tanke på hur läget är just nu.
Så där, då har jag skrivit av mig lite tankar, och jag kommer med säkerhet att återkomma med flera tankar inför valet, men också så klart om lättsammare ämnen.
Tack för att ni tagit er tid att läsa! Kommentera gärna, men använd ett hyfsat tonläge och språkbruk!
Lämna ett svar