Det här är en fråga som vi diskuterat flitigt hemmavid under en tid. Inte bara i ljuset av BB-frågan, men den har såklart aktualiserat det ytterligare och det är i huvudsak den som jag kommer att använda som exempel i det här blogginlägget.
Demokrati – folkstyre. Det innebär att majoriteten bestämmer. Men… om majoriteten inte tar hänsyn till mer än sig själva? Om man inte tar hänsyn till minoriteternas behov? Minoriteten kan vara en mindre ort. Det kan vara en etnisk minoritet. Det kan vara en ekonomiskt svag grupp. Minoriteten har många ansikten.
Vi börjar närma oss ett läge där storstäderna och den ekonomiskt starka delen av befolkningen får allt mera makt och inflytande över såväl rikspolitik som regionalpolitik. På ett sätt logiskt beroende på befolkningsökningen och ackumuleringen av ekonomisk makt i våra storstäder. På ett annat sätt ologiskt eftersom den dominerande delen av svensk exportindustri – och tillverkande industri, för att inte tala om livsmedelsproduktion och elproduktion – finns ute på ”landet”. Utredare kan tala om skräpytor, men utan skräpytorna och de som väljer att bo och verka där skulle Sverige snabbt gå bankrutt, oavsett att fina huvudkontoret ligger i Stockholm eller någon annan storstad. Därför är det ologiskt att den demokratiska processen som den är utformad i Sverige fördelar inflytande enbart utifrån befolkningsunderlag. Och, för den delen, att den ekonomiskt starka delen av befolkningen beviljar sig fördelar i form av RUT och ROT samtidigt som vård, skola och den offentliga sektorn går under vilket i första hand drabbar den ekonomiskt svaga delen av befolkningen. Jag kommer att återkomma till just en delen i ett senare blogginlägg.
Den andra delen som väcker tvivel på demokratins möjligheter är att samhällets komplexitetsgrad ökar oerhört snabbt. Det är svårt för politiker att se och förstå alla konsekvenser av de beslut man tar. Många underlag är tekniska eller skrivna på fackspråk. Det finns en uppenbar risk att man fattar felaktiga beslut beroende på bristfälliga eller svårförståeliga underlag. Många gånger är det dessutom verksamheten själv som tar fram underlag och därmed kan styra besluten i önskad riktning. Om politiker inte förstår detta, är det ett demokratiskt problem.
Jag har till exempel mycket svårt att tro att Region Örebro Län kommer att gå 400 miljoner back under 2019. Regionen har gått med överskott under ett flertal år och budgeten har utformats på ett likartat sätt 2019 som tidigare. Därför ser jag detta som ett orimligt antagande. Utifrån delårsbokslutet ser jag ingen oro i den omfattningen. Men låt gå, vi säger att det är sant och att det (som bl.a. påståtts) beror på kostnader för hyrläkare. Då måste första frågan vara VARFÖR fast anställda, erfarna läkare och annan vårdpersonal med många års anställning inom regionen säger upp sig och flyttar och dessutom inte kan ersättas med annat än hyrläkare. DET är grundproblemet. Inte räddar man 400 miljoner genom att man ska sparar 3,6 miljoner på att stänga ett välfungerande BB eller 6 miljoner på att dra ned på akutvården i Lindesberg. Löjligt i sammanhanget! En total utvärdering av systemet med länskliniker är helt nödvändig om man går från ett överskott på ca 100-150 miljoner en följd av år till ett underskott som motsvarar 8% av sjukvårdsbudgeten. Regionen har råd att gå minus under 3-4 år utan att få tomt i kassakistan sett till senaste balansräkningen. Ta tiden till en utvärdering! Titta på sjukfrånvaron, titta på varför man har svårt att rekrytera. Lyssna på medarbetare på lägre nivå än i ledningsgruppen innan det är försent! Gör dessutom en psykosocial arbetsmiljöutvärdering med hjälp av en extern part för att säkerställa att medarbetarna vågar bryta tysthetskulturen som så många medarbetare inom sjukvården berättar om – och som inte verkar vara unik för Region Örebro Län! Det är alldeles för enkelt att som politiker gå i verksamhetens ledband och fortsätta centralisering och centralstyrning om man inte förstår helheten.
Ytterligare en del som får mig att tvivla på den demokratiska processen är media, som för det mesta tyvärr framstår som ”nyttiga idioter” för sin huvudmans räkning. Det må vara Fria Tider som sprider kvalificerad dynga, NA/Mittmedia/Bonniers som har en tydlig agenda att enbart hantera centralorten i sina spridningsområden och strunta i resten, eller Aftonbladet/Expressen som väl mera är skvallertidningar. Seriös och grävande journalistik och kunniga reportrar är en bristvara! Det finns undantag, jag läser t.ex. gärna DN som verkligen bemödar sig om att (i de flesta fall) bedriva seriöst arbete. Jag upplever flertalet av tidningarna i NWT-koncernen som relativt vederhäftiga även om man sällan har resurser att gräva där man borde. Jag anser också i motsats till många andra att SVT/SR (public service) ofta är bra. Det finns en tydlig vilja att gräva på djupet och att vara objektiva även om det finns övertramp både hit och dit. Men sammantaget så är det omöjligt att skapa sig en egen bild av ett skeende utifrån media utan att läsa många olika källor. Ett problem då alla nyheter i princip kostar pengar. De ekonomiskt svaga har inte råd!!
Så vad är alternativet till demokrati?
Jag har så klart inget omedelbart svar. Teknokrati, dvs. ett expertstyre? Förespråkas av en del idag, bl.a. av en del läkare som anser att politikerna saknar kompetens för att leda sjukvården (Läs: Läkare som är motståndare till länskliniker och till att se patienten som ett objekt). Direktdemokrati förespråkas också, där större beslut ska tas genom folkomröstningar eller genom enkätmetodik. Jag vet inte vart vi ska gå. Men jag menar att debatten om vården i Sverige (och för den delen om polisen, skolor och invandring) visar att den demokratiska modell vi har i Sverige inte längre fungerar som det var tänkt en gång i tiden. Vi som bor och verkar utanför storstäderna har ofta inte tillgång till basal samhällsservice förutom den som i bästa fall tillhandahålls av kommunen. Statliga och regionala resurser som polis, arbetsförmedling, försäkringskassa och sjukvård centraliseras. ”Men ni bor billigt” brukar vara den enfaldiges motargument. Ja, det gör vi i många fall. Men vi betalar fortfarande både statlig och regional skatt och vill ha valuta och inflytande för de pengarna.
Kan man inte bevara modellen alls?
Jo, det kan man. Men då måste man, tror jag, fastslå viktiga principer genom lagstiftning. Till exempel rätten till lokalt placerad samhällsservice inom t.ex. 5 mils radie. Dygnsöppen sjukvård, polisstation med dygnet-runt bemanning, servicecenter för arbetsförmedling och försäkringskassa… Sannolikt behövs även krav på avstånd till skola beroende på ålderskategori och minimiantal för att en skola ska hållas öppen.
Och det innebär faktiskt att man uppfyller ”Hela Sverige ska leva” på ett betydligt bättre sätt än idag. Och det innebär en garanti för de mindre sjukhus, skolor med mera som finns idag att de får leva vidare. Det innebär rimligare levnadsvillkor och större trygghet för de allra flesta i glesbygden, och att det faktiskt måste återöppnas många skolor, sjukhus eller närvårdscentraler. För att inte tala om all den andra nedlagda verksamheten. Och ja, det kostar initialt. Statliga och regionala pengar måste skjutas till, i alla fall under ett antal år under återuppbyggnaden av ett jämlikt och decentraliserat Sverige. Men samhällets vinst på sikt blir – anser jag – enormt stor!! Men finns modet och viljan? Tyvärr tvivlar jag…
Tack för att ni läst – och som vanligt, tankar och åsikter är mina egna!
Du har såklart helt rätt i Dina tankar. Jag tror att Du kanaliserar och beskriver det som många av oss tänkt och känt länge.
Jag satt i regionfullmäktige (RÖL) ett år och fick just den inblick som behövs för att förstå hur (ruttet) det går till.
Sanningar ingen vill höra osv…
Tack, det som blir en än allvarligare konsekvens är att förtroendet för beslutsfattarna/politiker eroderas och öppnar vägen för krafter som utnyttjar demokratin för mörka syften. Men det blundar man för, mycket prat men ingen verkstad och det är handling som människor vill se.